Kommer mitt förhållande förra

En "andragenerationensinvandrares" (dvs. en svensks) syn på invandring, rasism, SD och assimilation.

2015.08.24 00:19 CaptainTwirl En "andragenerationensinvandrares" (dvs. en svensks) syn på invandring, rasism, SD och assimilation.

Till alla er som hittar intresse i att läsa detta och vill föra en vettig debatt, jag tackar er.
Lite bakgrundsfakta till er som bryr sig; Jag och min familj är kurder (från södra Kurdistan, aka Irakiska delen). Mina föräldrar flydde till Iran under 70-talet, varifrån min far flyttade vidare till Moskva i dåvarande Sovjetunionen och pluggade medicin. Min mor bodde och utbildade sig i Iran samt Sverige och har examen i Vattenreningsteknologi men jobbar för det mesta som lärare för nyanlända ungdomar (Ja, ungdomar!) samt tolk. Båda pratar kurdiska, persiska samt svenska (fadern pratar också Ryska och Arabiska). Far är icke-troende och mor är muslim. De gifte sig och flyttade till Sverige tidigt under 90-talet. Själv, är jag född -95 i Sverige.
Som det står ovan, är jag född och uppvuxen i Sverige. Uppvuxen bland både kurder och svenskar, så har vi - lustigt nog - alltid lyckats flytta från diverse områden innan olika invandrarströmmar har skett och "förvandlat de områden till ghetton" (uttryckt med kassa ord). Jag är uppvuxen med svenska vänner från skolan och kurdiska vänner från sociala kretsar. P.g.a. det har jag fått lite av det goda från båda sidorna - jag ser de vackraste grejer med kulturerna från båda länder, men även det äckligaste.
Under min uppväxt har jag alltid blivit ifrågasatt vad jag är. Vänner, både "etniska svenskar" och icke-svenskar, lärare, familjer m.m. har alltid förbryllats över varför jag "pratar svenska" medans andra kurder bryter. Har blivit kallad svensk av icke-svenskar och invandrare av svenskar. Jag har aldrig kunnat "känna mig en" med respektive kretsar. Har alltid varit annorlunda än mina svenskar vänner - blonda, blåögda och extremt respektfulla. Jag stack ut från mängden under mina yngre år i låg- och mellanstadiet. Inte förrän jag började högstadiet märkte jag att jag inte tillhörde mina kurdiska eller andra "icke-svenska" vänkretsar heller. Jag sa grejer jag skäms över idag och betedde mig illa mot vissa av mina vänner.
Under högstadiet fanns det press på allt. Mina föräldrar var alltid noga med att jag var tvungen till att plugga och skaffa en bra/värdig utbildning (jag jobbar på det!). Jag var nästan en 'straight-A student'. P.g.a det blev jag lite idoliserad av mina "invandrarvänner" (de flesta var födda i Sverige). De undrade hur jag kunde få bra betyg, jfr med dem. Vi levde nästan under identiska förhållanden trots allt. Jag var inte som de, ur den synvinkel över hur jag presterade i skolan. Samtidigt var jag inte lik mina svenska vänner heller, p.g.a. hur jag såg ut och min bakgrund. Men jag älskade de jag kallade vänner ändå, ända fram tills jag fick höra av mina invandrarvänner att jag inte borde umgås med svenskar. De var rasister - speciellt eftersom SD hade börjat sin politiska kampanj. Jag fick inte vara som de eftersom jag då skulle "kyssa svennarnas röv" eller "lekte svensk". Jag skulle "vara blatte", hata svennarna - alla är ju rasister trots allt - och vara muslim. Vilket jag inte förstod mig på. Under hela min uppväxt har jag nästan aldrig brytt mig om Gud (lite p.g.a. vissa förhållanden som mobbning under låg/mellanstadiet). Jag vågade inte säga emot först, fram tills sista året. Hos mina svenska kompisar så fick jag nästan alltid höra kritik gentemot mina vänner på andra spektrumet. "De är födda i Sverige, så varför pratar de som de precis har kommit hit?" var en fråga jag hörde ofta. "Varför kan de inte vara mer som dig? Du är ju svensk!" var en annan grej. Ironiskt...
Redan då, insåg jag att en klyfta existerade. Ingen av parterna vågade blanda sig med den andra, förutom jag. Jag var ju svensk tydligen, fastän jag bara fjäskade för mina svenska vänner. En gammal klasskamrat (albansk ursprung) sa alltid att jag kommer aldrig bli bemött på samma sätt. De kommer alltid döma mig utifrån mitt namn (vilket inte ens låter som kurdiskt eller Mellanöstern-skt för att vara ärligt) och mitt utseende men aldrig utifrån mina resultat. Han hade rätt till viss del. Än idag, hör jag "komplimanger" där folk säger att jag är en "bra invandrare" som visat tecken på assimilation och integration.
Rasism är sjukt irriterande. Ett bra exempel på vad "grundlöst hat" egentligen är och vad det bidrar till. Till dig, vare sig du är blatte eller svenne, som säger att bara svenskar och SD sympatisörer är rasister så har du fel. "Tyvärr". Under mina 19 (snart 20) år har jag blivit mer utsatt för rasism och "rasifiering" (är det ens ett ord?) från invandrare än de "etniska svenskar" som jag har stött på. Om ni vill ha ett exempel; fråga en muslim eller en arab vad han eller hon tycker om Israel (eller Kurder i vissa fall) så får du ett bra svar. Alla kommer inte att ge er samma svar, men den lär inte göra er dummare. Rasism är INTE begränsning av invandrare eller att kalla någon för "terrorist" eller "negerboll". Vad fan håller ni på med, ni som har sådana åsikter? Enligt min uppfattning har väl rasism varit ett form av hat eller särbehandling mot folk från en avvikande nationalitet eller etnicitet. "Hoppas alla samer bara dör", "lita inte på kurder, de är outbildade", "romer=tiggare" är exempel på rasism.
"Vad är det med SD?". Såhär ser jag det: SD är ett politiskt parti. Deras största fråga - Invandringspolitiken. Är deras approach till invandring, assimilation och integration fel? Fan vet jag. Jag har inget exempel eller parallell att jämföra med. Aldrig har jag hört om att lösningen till en "icke-fungerande invandringspolitik" är stängningen av nationsgränser för att sedan ta hand om de som lever här. Det låter bra på papper faktiskt. Men jag vet inte om det är den rätta lösningen på problem. Jag vet inte ens om det är fel. Men anledning för varför jag inte röstar på SD är att både en del av deras politiker samt sympatisörer har uttryckt sig stötande eller främlingsfientligt, samt deras historia under 80-90-talet. Folk tror ofta att jag är socialist (p.g.a. mina tankar kring skatter osv.), men trots det så röstar jag inte heller på S eller V (for the record så röstade jag inte på något parti förra valet). Utöver ovannämnda anledningar, så tycker jag inte att SD:s politik gällande skola/utbildning, vård och jobb är hållbara.
I alla fall! Jag är inte "anti-rasist" heller. I alla fall inte i form av en SJW (googla det om förkortningen är främmande). Dagens Anti-rasist à la SJW är nästan vidriga. Har knappt stött på någon som är öppen för diskussion. Jag har ofta blivit "online-stenad" på bl.a. facebook då jag försöker förklara mina tankar kring SD. Blir bl.a. kallad mullvad, spion, falsk osv. från en mängd individer i vissa grupper.
Jag har en idé dock. Fick en "epiphany" här om dagarna till varför det har blivit så segregerad i samhället, och varfönär assimilationen/integrationen inte fungerat som det ska. Svaret är förstås rädslan för att bli kallad för rasist eller främligsfientlig. Men varifrån har det blivit så utbrett? Enligt mig, så har den svenska kulturen ett väldigt ärligt och fint sätt (historiskt!) på att lösa problem: Snabbt, kort och rättfärdigat. Vi har en ganska klar uppfattning om vad rätt och fel är (I detta fallet är rasism FEL). Hur det hänger ihop, tror jag beror på hur de olika systemen är uppbyggda i förhållande till problemlösningskulturen i Sverige.
Scenario: En (i detta fallet outbildad) kurd blir anmäld för att ha snattat (återigen, bara ett exempel/scenario). Kurden blir rasande, förtvivlad och desperat. Han bestämmer sig för att anklaga åklagaren/offret för att vara rasist och drar alla över en och samma kam för att en kurd ser ut som alla andra kurder, t.o.m. arabeturkapersevad-som-helst. Rättsväsendet kastar bort anklagelserna om snatteriet och dömer offret för att vara rasist. (VÄLDIGT VÄLDIGT enkel scenario. Det går inte till såhär direkt i verkligheten). Systemet har fallit och kurden har blivit särbehandlat på ett eller annat sätt. Samma kurd använder sig utav samma ursäkt fast under andra omständigheter (betyg från lärare, jobbet och arbetskamraterna osv.). Systemfallet smittar av sig och eventuellt så blir det en stor särbehandling av "etniska svenskar" och icke-svenskar, samtidigt som de "etniska svenskarna" oftast drar de kortare strået.
Jag kan mycket möjligt ha fel, men som en andragenerationensinvandrare (kommer aldrig sluta invandra haha) så har jag blivit uppmuntrad till att använda raskortet. Jag vägrar till att göra det. Jag vill inte att folk ska döma mig p.g.a. hur jag ser ut och därför vill jag inte heller döma folk eftersom jag ser ut som jag gör. I alla fall, så har systemet fallit redan där. Det blir extremt fel på alla möjliga håll och kanter. Jag tror om sådana fel tas hand om, kommer assimilation och integration eventuellt ske mycket lättare.
TL;DR: Andragenerationensinvandrare stör sig på invandrare men tycker inte om SD eller SJWs.
Jag vill därmed avsluta min vägg av text med följande grej: Jag stör mig på folk. Bli mindre känsliga och mer rättvisa. Logiska. Smartare. Börja utbilda er mer och inbilla er mindre!
Tack för alla er som läste detta. Hoppas ni har funnit det underhållande på något sätt. Eventuella frågor kan skrivas här eller PM:as~
EDIT: Sorry för eventuella grammatiska fel :S Uppskattar alla grammarnazis som pekar ut något!
EDIT2: Fick frågan ett tag sedan, men om ni känner för det, får ni med all glädje referera till detta inlägg! Vill bara veta till vad ni tänker använde det till :P
submitted by CaptainTwirl to sweden [link] [comments]